I am posting this message in Swedish, fully aware of the fact this is supposed to be an English-language forum.
But as this is likely to be one of, if not my last, messages posted to this forum, I hope I can be allowed an exception. Besides, I was always considered a rebel by most (if not all) on this website, so might as well go out in the same manner.
Long story short; I am retiring from competitive NHL esports. (ECL Elite, Pro, Lite, eSHL)
Short story long; Below you will find a long, long (long!) text written by yours truly, where I outline the reasons behind my decision, where I feel the competitive scene is in its current form and which players I'll forever hold in my heart - teammates and opponents.
If you should wish to run the message through Google Translate to English (or Finnish...), the most relevant sections explaining my decision can be found under the headlines: Google Translate - Click here)
- HÄLSA (HEALTH) (The biggest reason behind my decision)
- NHL-SERIEN (THE GAME SERIES)
- SCENEN (THE COMMUNITY)
- MOTIVATION (MOTI)
(WARNING - PRETTY LONG TEXT IN FRONT OF YOU - AROUND 10 MINUTES READING)
Tretton år av ens liv är en otroligt lång tid, oavsett vad man gör med sitt liv under den tiden. När man är 6 år i Sverige börjar man förskolan, 13 år senare så tar man studenten och däremellan lär man sig otroligt många saker – teoretiskt, praktiskt, om sig själv och livet i stort. Denna tid kändes i alla fall för mig som en evighet, och jag gissar att många med mig kände eller känner detsamma.
År 2010 hade jag avverkat mina 13 år i svensk skola, jag tog studenten och fick mitt första riktiga jobb. 2010 var också året som jag tog mina första skär i den virtuella ishockey-världen, då jag spelade mina första tävlingsmatcher med laget Kings of Wonderland.
Från denna punkt, fram tills nu så har jag stött på otroligt många människor. Svenskar, finnar, ryssar, tyskar, norrmän, estländare, österrikare, schweizare, fransmän, amerikaner, danskar och polacker. Lagkamrater och motståndare i mängder.
Jag har sett unga talanger födas och jag har sett samma talanger lägga av. Spelare som jag såg upp till när jag började spela har jag i vissa fall fått äran att spela med, men jag har också fått se dem tappa gnistan och försvinna – somliga helt utan ett spår för eftervärlden att minnas dem.
Nu har det gått ytterligare 13 år av mitt liv, jag är i dag 31 år och har under dessa år avverkat (uppskattningsvis) runt 2000 turneringsmatcher i den virtuella ishockeyvärlden. På det kanske spelat över 30 000 klubbmatcher utanför tävlandet, eller totalt ca 17 000 effektiva ingame-timmar på den virtuella isen. Utöver det så vill jag inte ens veta hur många timmar jag suttit i träningsläget och pillat på builds, bränt bortkastade timmar i HUT, eller hur den totala mängden timmar ser ut med allt övrigt spelande i andra spel, såsom Call of Duty, CS:GO, FIFA, GTA, ja ni fattar.
13 år av ens liv är en otroligt lång tid, men de senaste 13 åren har inte alls känts som en lika lång evighet som tiden från förskola till studenten kändes. Dessa år har gått otroligt snabbt, och jag gissar att det är så för att jag har haft jävligt kul längs vägen.
Men, var sak har sin tid.
I oktober 2022 bestämde jag mig för att den kommande ECL-turneringen skulle bli min sista. Och det blir den. Oavsett resultat eller utgång är 13 år av ens liv en otroligt lång tid.
Och jag ska nu förklara vad som ligger bakom detta beslut.
Många av er kommer nu säga – detta har vi hört förut. Må så vara, men det är annorlunda nu.
HÄLSA - (THE MAIN REASON)
Först och främst vill jag understryka; jag skriver inte detta för att någon skall tycka synd om mig. För det gör jag inte ens själv. Jag vill bara poängtera varför den här delen är extremt viktig i mitt beslut.
För snart två år sedan började min kropp spöka. Jag tog det inte på allvar, utan försökte inbilla mig själv att det var någon form av post-corona grej som jag råkat ut för. Sen är jag, och har alltid varit, av naturen sådan att jag sällan lyssnar på mina egna problem. Det är kanske lite så jag också fostrats i det yrke jag utövar – att det alltid går att bita ihop. Men hur ”hård” man än är på utsidan, kommer man tillslut ändå fram till stupet.
För ungefär ett och ett halvt år sedan svalde jag min stolthet och började ”lite smått” söka hjälp. För ca ett år sedan satt jag i badrummet och kräktes blod med 112 inknappat på telefonen.
Då var det allvar på riktigt.
De som spelat med mig i Prima eSport och nu på senare tid i Leksand vet om att jag haft problem, men kanske inte riktigt ”vad”. Ni som spelat med mig de senaste åren har hört mig under tävlings/träningskvällar växla hostningar med att mana på laget i partyt, ibland mer och ibland mindre frekvent.
Över de senaste 14 månaderna, utan avbrott, har jag dagligen hostat eller spytt blod. Det är väldigt sällan som jag under ett dygn får behålla fler än 50% av måltiderna jag stoppar i mig. Ibland inte ens någon.
På detta så jobbar jag i dag som Specialistofficer i Armén. Ett yrke som pressar en både fysiskt och psykiskt i människans ytterlägen. Detta gör man för att flytta sina gränser – och då nästa gång klara av ”lite till”.
Att jobba med det som jag gör i dag och samtidigt mörka ens sjukdomsbild, gör ju givetvis inte att livet blir enklare i vardagen.
Jag har ett jobb där jag årligen skall genomföra fystester och som kräver daglig träning för att kunna upprätthålla en god fysisk status, men också för att mellan varven rehabilitera det slitage som yrket ger dig. T.ex. vid sådana tillfällen där man bär tung utrustning, går utan vatten och föda under en längre tid, eller går sömnlös under en längre period än man själv trodde var möjligt.
Med den underliggande sjukdomsbilden som jag haft sedan någon gång i början av 2020, är det självklart att ovanstående faktorer inte bidrar till att min hälsa blir bättre. Av den enkla anledningen att ingen till en början kände till mina problem, och jag själv gav blanka fan i att berätta om dem.
Utan att gå in på detalj (för det är inte viktigt att sprida till världen) på vad mina problem egentligen är, så har jag det senaste året gått igenom:
- 28st blodprov
- 5st Gastroskopier
- 2st Endoskopier
- Magnetröntgen
- Slätröntgen
- Dubbelkontraströntgen
- Datortomografi
För att nämna några av alla sjukhusbesök.
Jag har egentligen gått igenom hela min kropp i jakten efter problemkällan, organ för organ, till vävnader och allt däremellan. Det första man letade efter var cancer, men tack och lov så är det i dag i alla fall ingenting som dem hittat. Däremot har man hittat andra saker.
I dag käkar jag ca 6st olika piller om dagen för att få saker på rätsida. Jag är ordinerad att sköta min sömn, sköta min träning, sova på ett visst sätt, tänka på att inte äta den och den saken… ja, styrningar i mängder. Saker att tänka på i mängder. Som jag har otroligt svårt att applicera, just av den anledningen att TV-spelandet på den här nivån äter upp viktig tid från min återhämtning.
Skulle jag följa alla råd (mht till att jag i dag har problem i kroppen som är helt oberoende av varandra) så skulle jag egentligen behöva sitta fastbältad i en stol, och helst bara blunda. Det är typ vad alla läkare sagt till mig om jag sammanfattar alla ”goda råd” på ett A4-papper.
Men det fattar ju även ni att det inte fungerar. Jag jobbar i dag mellan 40-60h i veckan, jag bär tung utrustning i jobbet, jag äter den mat jag kommer över (vilket i mitt yrke sällan är en trerätters på stadshotellet), jag reser mycket i tjänsten, upplever både roliga och tråkiga saker. Och på det så tävlar jag, fram tills i dag, i esporten NHL.
En esport som är fantastiskt rolig i fler fall än vad den är det motsatta. Men det är något som tar otroligt mycket tid på den nivån som jag, och många av er därute, spelar på i dag.
Detta är tid som jag egentligen borde lagt på att ta hand om mig själv samt mina nära och kära. För att vara en duglig människa privat – och en duglig specialistofficer på jobbet. Och med det rådande omvärldsläget och allt vad det innebär för mig, måste jag nu börja ta ansvar.
I dag har hälsan kommit till ett stadie där jag måste väga hälsan vs nöjet. Och, det går inte längre.
Denna insikt kom jag fram till redan i oktober, långt innan resan i ECL och eSHL startade. Sedan har jag längs vägen försökt hitta vinklar på detta för att komma runt min insikt, och givetvis för att det i mig finns en liten vilja att fortsätta.
Jonas ”Supremski” Söderlund, i dag spelandes i Brynäs IF, är flera år äldre än mig och min morot har alltid varit: så länge Söder kan spela vidare, kan även jag. På det sättet är Söder en fantastisk spelare, men till det återkommer jag senare.
Fortsätter jag att göra som jag gjort fram tills i dag riskerar jag min hälsa, och kan få men i framtiden. Jag riskerar mitt yrke, och jag riskerar med det även mitt privatliv.
Jag önskar att det inte var så.
NHL-SERIEN
6v6-läget har funnits på denna scen sedan NHL 09. Tävlandet internationellt började också här någonstans. Under den tiden så har Scenen flyttat sig från PS3, till Xbox 360, tillbaka till PS4 och vidare till Playstation 5.
Fram tills i dag, där vi spelar på PS5, så har scenen rötter på både xbox- och playstationsidan.
@Supremski och @Patzlaf som exempel, de är PS3 spelare i grunden, precis som mig själv. @JaikenK, @Bjono, @Dominointi och @I-Maise-I, de kommer från Xbox-sidan. Och med alla dessa flyttar mellan konsoler, så har vi bundit samman den Community som finns i dag, och som tävlar på Playstation 5.
Under denna resa har scenen tävlat i Europamästerskap via både Consolehockey.net och Consolehockey.com, för att någonstans runt 2016 flytta till NHLGamer som sedan blev Sportsgamer som vi använder oss utav i dag. Oavsett hur mycket det har stormat runt dessa byten, så har ändå majoriteten alltid följt med. Oavsett om det handlat om att kasta in sitt Playstation i garderoben för att under 3 års tid spela på Xbox, eller om det handlat om att kasta bort sin historik med 800 matcher på någon hemsida för att följa med till den nya.
Så beroendeframkallande har denna esport varit för många.
NHL 09-15 var spel ganska lika de spel som vi spelar i dag. Den stora skillnaden DÅ var att man kunde redigera precis vartenda attribut i spelet mellan 70 och 99, men precis som i dag så kostade dessa attribut ”poäng”, och du var precis som i dag tvungen att verkligen tänka till på vad du faktiskt ville offra, och vad du trodde var viktigt att ha mycket utav.
Den stora skillnaden då, var att det fanns 10 000 fler alternativ. Du kunde, om du ville, vara 170 cm med en Enforcer, på samma sätt som du kunde vara 206 cm med en Playmaker, däremellan så kunde du på alla olika typer av builds väga mellan 65 och 122kg.
Även om det är någorlunda valbart i dag, fanns det då inte en sportmössa att det i ett tävlingssammanhang fanns 8 av 10 identiska builds på banan.
Det tog i vissa fall flera spel att hitta ”metan”, och när du hittade den så delade du givetvis inte med dig utav den till dina konkurrenter. På så sätt så kunde du utöver det taktiska på banan ha en fördel gentemot din motståndare bara för att du på din build hade hittat något som den andra inte funnit. Med det så blev också ”skillgapet” mycket högre än vad det t.ex. är i en tävlingsmatch i dag i NHL 23.
Jag tänker inte sitta här och raljera över vad som var bättre förr, och vad som är bättre nu. Jag är tillfreds med hur det ser ut i dag i mångt och mycket för det är samma för alla, trots att jag strax kommer spy ut vad jag tycker är ”piss”.
Men jag har haft problem under en mycket lång tid, precis som många andra på scenen redan nämnt, att betala och spela den produkt som levereras av EA i dag. Vi lägger ut ca 1000 kr på ett spel, som vid leverans inte är klart. Det patchas sedan sönder under årets gång och känns tillslut spelbart någon gång i September året efter (eller så har man då bara accepterat skiten) då det är dags att kasta ut ytterligare 1000kr på en ny upplaga.
I dag finns det ”abilities” i spelet. Något som ALLA kan använda. Något som våra motståndare använder, något som jag använder, och som mitt lag använder. Men min känsla är att det har gått så långt i dag med abilities som trumfar andra, som man inte kan låta bli att använda. Bara för att man måste – för alla gör det. Det har gått så långt att tävlingsläget i 6v6, men även Versus, är på väg att bli en produkt som är skit.
Och det är inte scenens fel, det är EA’s fel. De har nu under ett flertal år slutat lyssna på communityn, utan de bara gör saker som faller dem i smaken, och det är vi som tävlar som får lida av detta.
Det finns i dag (som det fanns då) ingen charm i att individen själv sitter och pysslar med sin build, när det redan i Oktober månad finns en uttalad META som alla kommer att använda sig utav, för gör du inte det, så tappar du de fördelar som EA serverat dig på silverfat.
Dessa fördelar fanns givetvis förr också, men då hade vi inte abilities.
Allt handlade om vilken attribut du hade maxat, och hur du själv kunde nyttja det ingame.
Jag blir i dag inte glad när jag lyckas dra ett handledsskott på min center som spelar med Big Tipper, det är bara skönt att jag träffar hans klubba så att jag kan köpa mitt lag den fördelen, för jag vet att motståndaren kommer att göra exakt samma sak nästa gång jag och mitt lag hamnar i försvarszon.
Jag tycker inte att det är särskilt vackert när en FWD gör 44 baljor med guldig One-Tee, vare sig spelaren spelar i mitt lag eller i ett motståndarlag. För ofta ser man en målvakt som gör exakt allt vad den kan i sin makt för att stå rätt, men spelet har då redan bestämt sig för vad som skall ske.
På det så ser vi forwards i dag som spelar med Close Quarters, som i sin tur gör att puckar går igenom och under målvakter trots att de är rätt positionerade. Man vet att 50% av toppspelarna förmodligen hade gjort dessa mål ändå, men dessa abilities hjälper även en spelare av NEO-nivå, bara han får pucken på rätt ställe på isen där denna ability ”kickar in”.
Vad kan man göra då? Ja, givetvis kan vi som community göra som jänkarna, och välja bort dessa hjälpmedel när det väl vankas turneringsmatcher.
Men dit jag vill komma är att vi i dag betalar 1000 spänn för en produkt, där vi sedan skall tävla om en massa pengar. Och ska vi verkligen betala 1000 spänn för en produkt och sedan sitta och använda 10% av det som spelet erbjuder dig i onlineläget 6v6?
Då kan vi lika gärna spela NHL 15 igen.
Men, för egen del, så är detta också en bidragande faktor till att jag i dag inte känner ett driv. Det finns inget som tilltalar mig att sitta 4-5 h per vecka och leta builds, för jag behöver det inte.
Att få tag på det som är ”Metan” är i dag ett knapptryck bort. Det enda jag behöver anpassa mig till är om mina forwards framför mig spelar med One-Tee, Close Quarters eller Big Tipper. Jag behöver sen bara välja om jag vill kunna tackla med Truculence, om jag vill slösa poäng på slagskottsatributer för att kunna spela med One-Tee, eller om jag vill ha dubbla poke-traits för att kunna glitchpokea bakifrån utan att riskera en tripping.
Det är scenen i dag. Och jag blir inte ”hård” av detta.
Nöje vs hälsa = slutsats -> Hälsan.
SCENEN (Listen up - everyone)
När man tävlar i en sport, oavsett om den är virtuell eller riktigt, kommer det alltid uppstå känslor. Det hör till.
Det kommer alltid finnas människor som utövar trashtalk, och det kommer alltid finnas människor som vill att man alltid skall bete sig som att man sitter i kyrkan. Jag accepterar båda sidor.
Jag har under mina 13 år på den här scenen inte varit guds barn. Det vill jag verkligen understryka. Men jag vill också understryka att jag alltid gjort mitt allt för att skydda mina lagkamrater, och att det utåt i mångt och mycket har varit en fasad. I yngre ålder tyckte jag det var fantastiskt kul att trolla. Men på den tiden så var trollningen inte så avskyvärd som den är i dag, nivån var egentligen inte särskilt hård, den var bara annorlunda och ovanlig i den värld som vi levde i då.
I vissa fall genom åren, så har jag valt att ta striderna i offentliga rum för att skydda mina lagkamrater, ibland har jag gjort det för att skydda scenen, och givetvis har det funnits tillfällen där jag egentligen bara varit förbannad.
Det som många stört sig på genom åren rörande mig, är att jag inte filtrerar. Och därav låter jag hård eller hänsynslös. Det som jag stört mig på i alla dessa år är folk som filtrerar, inte kan säga vad de tycker i offentliga rum, men de har vågat bakom stängda dörrar.
Oavsett har jag ändå alltid respekterat dessa människor, om de respekterat mig.
Är man missnöjd med något, då måste man berätta det. Vill man få till en förändring, så måste man våga säga det även till de absolut högst uppsatta hönsen, för når vi aldrig dit, eller om vi inte försöker att nå dit – då har man enligt min mening heller inte rätten att gnälla.
På grund av den personlighet som jag visat upp i offentliga rum på den här scenen, så har jag givetvis fått väldigt många fiender (åtminstone fiender från deras sida). Många som har sett mig som en fiende, som sedan landat in i samma lag och party som mig själv i någon upplaga av NHL, eller bara under en vanlig spelkväll har i många fall sedan ändrat uppfattning. Dels har de då varit innanför mitt ”skydd”, men de har också då träffat en annan person än en person som de trott att de känt.
Sen finns det givetvis fall där folk inte ändrat uppfattning, och fall där folk inte klarat av den kravbild som jag ställt på mina medspelare. Och sen har jag målats upp som någon form av tyrann, när det kanske i själva verket var de själva som var av det klenare virket. Inte kunnat brösta ett beslut där jag kanske valt att peta dem, för att de i deras auktoritet inte kunnat acceptera att de varit sämre än någon annan. En skev självbild helt enkelt.
Jag accepterar det med. Alla kan inte bli astronauter heller, och så är det.
I vissa fall har jag utåt mot scenen och utåt mot laget fått offentliggöra andras beslut, för att de själva inte vågat. Det ger ju givetvis mig en position där jag fått stå och ta emot känslostormar. Men för egen del så har det alltid varit okej, jag har medvetet bröstat den rollen, för att andra inte kan, eller inte har vågat. Det ingår i ett ledarskap att kunna ta obekväma beslut och sedan stå för dem.
Som jag inledde denna del av mitt ”brev” med, kommer det alltid att finns känslor när man tävlar. Det kommer alltid finnas rivalitet och munhuggningar mellan lag. Det stora problemet är att vi på denna scen (enligt min mening) samlat alla vänner, fiender och konkurrenter på samma discordserver, i samma chatt. Men vi blir sen likväl förvånade när det uppstår ”drama” titt som tätt. Ibland är vi inte smartare än apan.
Hur tror ni det skulle se ut om Philadelphia och Boston Bruins delade spelarbuss dagligen? Hade det varit blommor och kramar? Nej, förmodligen inte.
Hur tror ni det hade sett ut om Ninjas in Pyjamas och Fnatic delat discordserver när deras rivalitet var som värst?
Det som vi valt, med att ha alla lag och spelare på samma plattform för kommunikation, är ganska unikt inom esporten. Och med det har vi redan kastat in bensindunken mot den öppna lågan, och ibland så tänder det någonstans.
Och så är det.
Munhugg och drama har funnits i alla mina år på denna scen, och jag har alltid varit okej med det. För när det väl begav sig från första början var det egentligen bara tjafs om saker som skett in game, både i EASHL (som betydde något förr) och i turneringar. Det var aldrig något tal om familjemedlemmar, mordhot eller annat skit (förutom i något enstaka fall som jag kan minnas).
Men där vi hamnat i dag… Bara de 2 senaste åren har jag upplevt eller sett följande saker på denna scen:
- Mordhot
- Pedofili
- Sexuella trakasserier
- Telefonhot
- Hån rörande familjemedlemmar eller barn
- Fejkkonton på sociala medier
- Busringningar mitt i natten
- Mobbning av det grövre slaget
- Trakasserier mot handikappade spelare
- Hembesök
Och jag kan i dag INTE säga att jag är stolt över den community som jag är en del av.
Jag har varit drivande i flera fall de senaste åren där jag dels varit med och satt fast en pedofil. Jag har varit drivande i att få spelare avstängda som hånat en handikappad medmänniska i vår community under upprepade tillfällen.
Jag har själv blivit utsatt för att ”någon” suttit och busringt hem till spelare mitt i natten och stört denna spelares familj och barn, där personen som ringt uttalat sig för att vara mig eller någon av mina lagkamrater.
Vi ser absoluta topplag i dag på scenen som av andra lag benämns som absoluta mobbare, och detta är spelare som yngre förmågor ska se upp till? Vi ser topplag i dag som utövar rasism mot andra spelare i communityn. Vi ser toppspelare som trakasserar och mobbar lag på Twitch under pågående matcher.
Det har spårat ur totalt.
Detta är något som kommit med den yngre generationen. Och jag är starkt frågande till vad fan vi håller på med i dag?
Fundera en extra gång över vad detta kan innebära i ett längre perspektiv. Är det så här vi vill uppfattas om 10 år? Har vi blivit så förstörda av sociala medier att varenda ung människa i dag är dummare än en apa? Är det så här vi fostrar våra unga spelare? Vi är så förbannat långt ute på djupt vatten både i samhället i allmänhet, men i denna Community i synnerhet.
En gång i tiden rekommenderade jag yngre spelare att ta sig in i communityn när jag stötte på dem i drop-in eller på publika events.
När jag i dag står på en familjedag i arenan och representerar mitt SHL-lag på plats och en ung talangfull 13 åring frågar mig
- Hur bär jag mig åt för att börja spela och tävla som ni gör?
Så är jag inte beredd att berätta för honom vart discordlänken finns att få tag på, för att bli en i ”gemenskapen”. För att ni yngre förmågor, har tagit trashtalket till en helt ny nivå, en nivå tio gånger värre än det som sågs vara ett ”troll” för ca 10 år sedan.
Jag förstår varför det finns kardborresnörning, även för vuxna.
Om jag som spelare, och kapten i dag inte känner att jag i dag kan stå bakom den community som jag själv representerar, och att det skulle vara ett motiv att fortsätta. Varför ska jag då fortsätta spela och på det riskera min hälsa?
Jag hade även tänkt avsluta med några ord här runt SportsGamer och den väg som de tagit de senaste åren med höga avgifter, och väldigt lite tillbaka till spelarna. Men jag tänker inte göra det. Vill ni se vad jag tycker om det som hänt det senaste året så finns mina kommentarer att läsa på Sportsgamer i diverse trådar.
Min kritik är inte för att sänka dem som arbetar med scenen i dag, min kritik är enbart för att få till en utveckling som gynnar alla.
Just nu så är scenen alldeles för fokuserad på ett enda land i Europa, både medialt och pengamässigt. Och så länge som det är så, så kommer jag fortsätta hålla mina tummar och tår för att det dyker upp en konkurrent där ute som faktiskt kan mäta sig med den portal som vi använder oss utav i dag.
Så kanske NI får uppleva en förändring i framtiden.
1000 kr för ett spel + avgifter för att spela, i en turnering som i praktiken sköter sig själv, är ett rån. Har man inte en organisation i ryggen som hjälper dig ekonomiskt, är det knappt görbart.
Detta tilltalar inte mig. Nöje vs Hälsa. Hälsan vinner.
ETT AVSLUTANDE TACK (You really don't need to read this - this part is pretty fucking long)
På 13 år som spelare, och kapten, i diverse lag på olika konsoler har jag haft otroligt många lagkamrater.
Vissa som betytt mer än andra, och vissa som egentligen inte betytt ett skit för vare sig mitt liv eller min karriär.
Därav vill jag här tacka några av de lagkamrater som betytt något extra för min karriär när jag nu summerar den, både på isen som spelare men även vid sidan av.
Vissa spelare kommer jag nämna med gamertag, vissa kommer jag nämna vid namn (Och det kan bero på att dessa individer genom åren representerat sig själva under flera alias, och eftersom mina 13 år förmodligen är längre än din egen karriär, så kan detta vara ett sätt även för dig att förstå vem det är som jag menar utan att behöva se gamertagen framför personen).
Somliga spelare kommer jag även att kommentera, men det blir bara ett fåtal. Ett försök att få med alla i någon form av kronologisk ordning.
Internatzionale
– Spelaren som fick in mig i mitt första lag, genom att tugga lite extra högt om ett inspelat SM-Guld i eHockey. Vilket triggade en 19 årig Svamp, att också få vara med. Jag köpte sedan hans lägenhet, och byggde där mitt första ”mansion” där sedan Tv-spelsmissbruket tog sin fart.
MagicOneTwo
– Här vet jag inte vart jag ska börja egentligen. Kusin till Internatzionale, som sedan blev en av mina bättre vänner från TV-spelslivet. Otroligt talangfull, en otrolig poängspelare, och en otrolig målskytt. Jag vet inte hur många nätter vi spenderade i NHL 11 tillsammans där vi spelade 2or mot randomlag, där du visade mig och världen alla möjliga sätt att glitcha, och gav mig förståelsen för hur viktig ”träning” är in game, att nöta detaljer, och göra dem om och om igen för att virtuellt bli en bättre spelare.
Chucky som han även kallades använde tv-spelandet för att hålla sig borta från den kriminella banan, vilket han gjorde med framgång och disciplin, därav spelade han väldigt mycket, och var alltid online. Vilket för en 19 åring Svamp var perfekt för att få ut det egna spelberoendet.
Sen hände det tråkiga saker i hans liv, och det dröjde flera år innan han tog sig tillbaka till scenen för en kortare comeback. I dag har jag ingen aning om vart han befinner sig i livet.
Chamez, Frohm, Eriksson-10, Fallenmike, Modoiter, Creativet-55, @itspardytime, Dave, Nitro-Ketchup, Vale, Musen, Buschi, @iamzhitnik
@TBauer
- Kaptenen för det lag (IIONEII) där jag fick uppleva min första EM-Final, mot Foppatofflan, Mukimaisteri och Urlaubers The United Knights.
En kapten man kan säga många saker om för sitt sätt att leda, en person privat som är väldigt fin. Men sammanhållet så var det här jag lärde mig vad som krävs för att bygga vinnande lag, i alla fall inställningsmässigt från en ledande position. Denna person var en människa som jag på riktigt var rädd för, hade hört otroligt många saker om, innan jag fick chansen att genomföra en tryout i hans ”guldprojekt”. Det här med att inte döma människor på förhand genom information som man fått av andra blev för mig här väldigt tydligt. Vi hade en fantastisk tid ihop.
@Roning__
Heathens (JrRoning, Roning_) - En människa och spelare som jag än i dag kan sakna att spela tillsammans med. Virtuellt och mekaniskt på den tiden, en av de skickligaste spelarna in game. Också en otrolig nörd kopplat till builds och att testa nya saker. Tyvärr, så testade ”Heath” saker ibland vid helt fel tillfällen. Ett exempel på det var när han i en avgörande Game 5, i en EM-Final fick för sig att spela sina första matcher med 13” skridskor (ja, man kunde byta detta förr i spelen), och den spelaren som tidigare varit en isprinsessa för våran del, blev en spelare som enbart kunde åka rakt fram, och blev totalt eliminerad på Foppatofflans kant. Heathens är kanske också den vänligaste människa jag spelat med, både i partyt, men även utanför isen. Och det är nog därför som jag tyr mig så otroligt mycket till denna individ än i dag, även fast det snart är 10 år sedan vi spelade tillsammans i ett klubblag. Han är aktiv än i dag har jag sett på den svenska discordservern. Dock gissar jag att han, precis som många är en skugga av sina fornstora dagar. Men, ingen kan radera historiken. Titlar är titlar.
Siitosmickis (Camel2oe)
- Rightwing, en otrolig virtuell version av Pavel Datsuyk. Mål, assist, finter, kontringar, försvarsspel. Han bemästrade allt. På den tiden ansedd som en av världens bästa wingers, och ett otroligt komplement till TBauer och Heathens i detta lag. Självförtroende, auktoritet och en massa dumheter privat. En karaktär som etsat sig fast i min hjärna. Tröttnade sen på NHL runt NHL 13 när hela communityn lämnade PS3 för Xbox. Fortsatte sen att tävla i FIFA om jag inte minns fel, dock inte på lika hög nivå som i NHL.
@Bossbror Edison Dikho (Noside, Dikho, Bossbror)
- Ansedd som Europas bästa back i NHL 09-10. Om det var av allmänheten eller av honom själv är ytterst oklart. Men, en fantastisk tvåvägsspelare den här tiden. Och en kanske mer fantastisk människa. Lite ”små-kriminell” om man tittar på den bild som han målade upp runt sin karaktär, men egentligen bara en riktig lustigkurre som gjorde att tillvaron i laget alltid var rolig. Skulle ha spelat semifinalen för detta lag när vi krigade mot oss mot final, men ”blev sen hem från jobbet” så att han missade den avgörande matchen. Jag tror fortfarande att han bara var nervös. Karaktär som sagt.
@Terasniska
Pontus, Terasniska, Ståhlnacke - Den första spelaren som jag själv handplockade till ett lag. Den då 14-15 åriga backvirtuos hade ett sällan skådat sinne för att göra mål. När man mötte Sunny Side på den här tiden, så var det endast 1 spelare på isen man behövde hålla koll på, och det var Terasniska. Inte för att han var offensiv, han var en tvåvägsspelare utan dess like. Men han missade aldrig ett skott, han dök alltid upp i rätt läge när det vankades målchans.
Jag spelade tillsammans med Terasniska från slutet av NHL 11, fram till egentligen slutet av NHL 15, kväll efter kväll, match efter match. Vi kunde varandra ut och innantill. På den här tiden så vann vi också 5st EM Guld, i det som då kallades för EHL och EC, som i dag kallas för ECL Elite, men i dag har flera divisioner man måste ta sig igenom för att få tävla mot de allra bästa. Under den värsta perioden här, så spelade man 80 gruppspelsmatcher innan det vankades slutspel, och då mötte man alltifrån bra lag, till lag där man kunde göra 30 mål på i en enskild match. En misär så att säga. Slutspelen, och topplagen, var nog på en liknande nivå som i dag, men de hade inget ”skydd” med divisioner att hålla sig kvar i, utan lag kunde uppstå med mycket kort varsel, och utmana toppen direkt. Dock väldigt få med sådan snabb framgång.
Bredvid Terasniska utvecklade jag mig själv mycket genom att titta på vad han gjorde på isen. Jag beundrades över hans förmåga att snitta över 2 poäng per match, kväll efter kväll, men samtidigt så ung, vara så förbannat mogen i det defensiva spelet. Det triggade mig att bli bättre, vilket jag kanske aldrig blev, men tillsammans spelade vi i många av i Europas ansedda bästa lag, på flera olika konsoller.
Efter denna epok så har vi spelat tillsammans under kortare perioder i diverse lag mellan NHL 16 och 21. Men han är inte lika aktiv i dag som då. Tyvärr.
@Craig CrAigChriZT (Oskuldsfull)
- Världens bästa 6vs6 spelare under scenens tidiga tävlingsstadie. Han spelade 12-15h per dygn, övrig tid så jobbade och sov han. Ett tag så spelade han i ett lag som hade både en Europeisk och en amerikansk uppställning, så att laget kunde vara aktiv i EASHL 24h om dygnet.
Han plockade med mig, Heathens, Siitosmickis, Terasniska och Ranta83 till OTP Heroes. Där vann vi vårat första EM Guld tillsammans mot Synergy Hockey i finalen, för att sedan förlora SM-Finalen samma kväll mot Synergy Hockey.
Efter dessa 2 finaler valde vi att slå samman OTP Heroes (IIONEII – bauer) och Synergy Hockey, och ta oss över till Xboxsidan för att utmana giganterna Northern Stars (Chiimeera, Floorbandyking, Rullstolskalas, Ma0nii) som då hade dominerat den europeiska scenen på xboxsidan. Craig fick med sig typ hela den svenska och europeiska communityn över till Xbox, dit redan många andra svenska toppspelare hade tagit sig säsongen innan.
Craig gick från en av världens bästa spelare till att i alla fall vara en av Europas bästa i flera kommande turneringar. Innan han efter NHL 15 valde att breaka pga hälsan i några år. Har efter det gjort några få comebacker under gamertaget ”Oskuldsfull” i tex lag som Synergy Hockey.
@RaNtA Ranta83
- Folk känner till min relation till Ranta. IRL-Polare, tidigare grannar. Har följt mig mig i väldigt många olika lag genom åren. IIONEII, OTP Heroes, Sons Of The Morning, Unknown, Northern Ascendancy, Checkmate, Miracle, Djurgården, Örebro.
Han var 27 år när vi började spela tillsammans. I januari så fyllde han 40. Alltid som bäst i spel där han kan stå stilla. Så har det alltid varit.
@FoppatofflanFoppatofflan
- Where to begin…? Ingen skräll att detta är en spelare jag vill nämna. I alla lag som jag efter NHL 12 nått hög framgång i, har Foppatofflan varit delaktig. Det tog mig 3 år innan jag hörde spelaren prata. Relationen inleddes med att vi hatade varandra på Skype i typ 2 år. Han sågade mig, och jag sågade honom. Det hela slutade med att han blev min assisterande kapten i det första laget som jag själv blev kapten över. När jag och några till tröttnat på situationen som uppstod i projektet ”Sons of the morning – Synergy Hockey/OTP Heroes”. Så stal jag med mig de spelare som ansågs vara rejects där, och fick med mig Foppatofflan på ett hörn.
Där skapade vi tillsammans det första laget som då någonsin vunnit över Northern Stars i en slutspelsserie. Därefter vann vi EM 1 gång, sen vann vi igen. I den 3e turneringen tröttnade vi (arrogant nog…) på att vi var så dominanta. Så jag, Foppatofflan och Anrh17 valde att kontakta 3st bottentippade lag, för att se vilka som svarade först, gå in i deras roster, och sen försöka vinna EM igen.
Vi anslöt till Northern Ascendancy med en (oerhört) ung MartindalexC och Poliskontroll i laget, och tågade oss hela vägen till final genom att besegra Silenttios superlag i semin, för att sedan slå Chiimeeras Northern Stars i finalen. Det var så vi kom i kontakt med Connor, som sen dess varit en av Tofflans mest frekventa radarpartners från NHL 16 fram till i dag. Och i dag också är en legend på den här scenen.
Foppatofflan har betytt otroligt mycket för min personliga karriär. I det lag som vi skapade, så spelade vi väldigt tidigt med enbart samma sexa, kväll efter kväll. Vi utvecklade trap-spelet som en av de första lagen på scenen att använda detta som taktik, och vi lärde oss att slå passningar i blindo, för vi visste alltid vart alla spelare var på banan.
För mig blev det otroligt svårt att vänja om sig att börja spela utan Foppatofflan på samma kant. För det ryggmärgsbeteende som finns när man har kemi, och tid tillsammans med en spelare över en sån lång tid, påverkar givetvis hur du själv ser ut med andra spelare. För min del tog det sen flera år att hitta en winger på högersidan när man på nytt kunde börja bygga upp någonting med.
Storheten i Foppatofflan är obeskrivlig. Det är bara att titta på honom i dag. De som spelat med honom i klubbspel och tävlingsmatcher förvånas fortfarande över hur han ibland från ingenstans kan ge dem öppna mål. Han har inga superhänder som toppfinnarna har, men han har en hjärna på isen som få kan mäta sig med. Hade han bara haft en vilja, så hade han i dag kunnat spela med de allra bästa lagen fortfarande. För vi har också sett hur lag i Elite blivit sämre när han väl tagit sig där ifrån. Det är DÅ man förstår storheten han har på isen.
eeskay, Weztblom (Goatlender), Soopah, @Fillson <3, @anrh17, @eyebiz, @MartindalexC, @poliskontroll, OnsalaKevin, @gzell60, @KAWAIIII (Lain), @jeppiz18Ville Savela (Jeppiz), @MuKiMaisteri, a_n_t_a, @Pairiii Pair4you, @vSilenttio, @imosi, @SpiderRoyal, @Anbtbl, @FaithVvanco, @TackleControl, @Kim_20_00_, @Arska XxProArskaxX, @meicci, @amadee21, @Jungledonk, @svetidaje, @Sorsa103, @rakkauspakkaus-
@l-Furyan-l❤️
- Den första spelaren och den första backen som jag känt exakt samma sak tillsammans med på isen som jag under så många år kände med Terasniska. En balans i tvåvägsspelet, där Furyan ändå var den lite mer offensiva backen, och jag fick städa lite mer bakåt. Men i offensiv zon ett bra samspel. Furyan var playmakern, och jag fick bomba onetimers.
En otroligt fin människa, en människa som jag också upplever är en otroligt bra ledare. Jag kan så här i efterhand önska att vi fått någon mer turnering tillsammans. Men jag klandrar ingen som väljer vägen att få spela tillsammans med Lehmannens på isen. För den utväxling ni två fick tillsammans i FBK och ECL Elite, var fantastiskt att se från utsidan. Hatten av till dig. Många år där vi inte tyckte om varandra, men en nära kontakt och vän, under mina sista år här på scenen. När Furyan står på andra sidan, så har det alltid tänts en liten extra stark gnista inom mig. Tack!
@Eki, @benjamint737, Klangeen, @Zupancic_King424 Zuppe, @Faze91-, @EDHOLMEN3 , @eBasstian, @Jesse6115, @kemppainen39, @denkaan_
MOTSTÅNDARE
Genom åren så har det funnits otroligt många motståndare som triggat mig att bli bättre, som motiverat mig att lära mig nya saker, och som inspirerat mig till att träna ännu hårdare för att någon dag kanske bli lika bra, eller kunna mäta mig med dem eller deras lag på isen. Det finns så ofantligt många där ute som jag fått spela mot under mina 13 år på scenen, och det går inte att få med alla på denna lista. Därför tänkte jag välja ut dem som motiverat och påverkat mig mest. Också detta i någon form av kronologisk ordning. Och iom den kronologiska ordningen, så förstår ni kanske också hur länge vissa av dessa spelare faktiskt har varit med. Jag väljer också spelare som någon gång faktiskt peakat på den internationellt allra högsta nivån, och med den parametern så faller det också bort otroligt många andra namn som jag faktiskt skulle kunna nämna. Jag väljer också enbart spelare som faktiskt fått mig att känna någon form av gnista (en gång i tiden) när jag fått upp just den spelaren i ett motståndarsök, och det kan också vara just en anledning till att jag inte nämner just dig, eller någon annan spelare som faktiskt varit otroligt bra under dessa år.
@Supremski
- Så länge som jag kan minnas, så har Supremski varit en spelare som stått på den andra sidan, och alltid varit förbannat ruskigt bra. Poken, blicken för spelet, offensiven. Han har alltid haft hela registret. Vissa år har han varit absolut bäst, vissa år har han varit bortglömd men fortfarande bra. Vi har spelat finaler mot varandra, vi har spelat semifinaler mot varandra, vi har spelat kvartsfinaler mot varandra. Och oavsett hur bra eller dålig omgivning jag tyckt att Supremski haft, så har han alltid fått sina lag att spela bra. Han fanns på scenen innan jag började, och kommer finnas kvar nu när jag lagt min kontroll på hyllan. Hatten av, du var, och är fortfarande en fantastisk jävla spelare. Du har varit min förebild i många, många år på den här scenen. Det är också därför jag har en sån förbannat hatkärlek till att möta dig.
BigNyb, Leanfish, Sisu och Olvi finnarna, Carsten Barfuss, Kovy, Insane-sane, Roevhol, lybo, Byhkov, Fritz, Krigarn, @bede, @Haligax, @DUNZA, @Isindar, @Norpee, @Smutto, Zettan, Nukksuu, @Pelle3000, @Patflex, Snugge,Modoiter, BigLick, Sunnis, @Kribba, @CherryCherrykicks, @Lidaas79, Urlauber, @pulverapa, AlexRusty, @Nephenzy, Trollstiviegen, @MuKiMaisteri, @Haldeem, @TBauer, Temex, MiiQu81, Turbo, @hooneli, @Joukki, @Patzlaf, @mikaasi, @jimboslizer, Leckeri, @FINSeRe, @debi_85, XxProArskaxX, nikopetteri, Reibuls, @Terodee, @Snapuster, @DieCutterMC, @Dominointi, @loimmu, @JesusJezuzKristuZ, Esox, Hittihermu, @Hansulinho, Ullaaa, @imosi, @tbnantti, Koodi, blejdi, @BiiAiiDii, Isumppi90I, @Slaivone, JimmiNohands, @Janzuh, @Jageksi, @jumalpeku, Lukkolinho, SandrOhh
-----
@cHIIMEERa
@Floor17
@Rullstolskalas
@ma0niii
@robhaf
@Mullweiser
Mary N Rose
Northern Stars - Sammanfattat.
Mitt Unknowns Nemesis. 3st raka slutspelsserier mot varandra, alltid tighta matcher. Detta rivalmöte går att jämföra med det vi fick se mellan Fila och Havu här under några år. Totalt outstanding på scenen, alltid aspiranter på finalplatser.
När Floor gick bort här för några år sedan så berörde det mig mer än vad jag trodde att det skulle göra. Floor och cHIIMEERa på isen som radarpar var en perfect match from heaven. Alltid svåra att spela mot. Floors främsta egenskap som spelare, trots att han spelade för ett rivaliserande lag, var att han var så otroligt ödmjuk mot sina motståndare. Han var en vinnarskalle, men lyckades alltid hålla huvudet högt när det kom en motgång.
Floor fick alldeles för få år på jorden, och den moderna scenen fick se alldeles för lite av hans framfart.
Jparola, @Wirtsuuu, @JaikenK, @Bjono, Patovic, @I-Maise-I, @pajenc
@vSilenttio
- Jag kommer ihåg när Silenttio kom fram. 14-15 år i HC SIKA som då var ett av Europas 5 bästa lag. När man mötte SIKA i diverse semi- och kvartsfinaler så var det alltid imosi och Silenttio som man fick se upp med. En offensiv raket, och precis som Supremski förbannat duktig defensivt. I början så hade vi en bra relation, på slutet så var den väl precis som för dem flesta från den svenska sidan, ganska dålig mot honom. Men, en förbannat duktig spelare genom åren. Men enligt mitt tycke som bäst i NHL 13-NHL14. Men absolut inte dålig innan han la av. Men jag tror och tycker att han fokuserade på mer rätt saker som ung (att bli bättre på spelet, och sig själv), än vad han gjorde som äldre spelare på scenen. Det känns ändå sjukt att Sile kastade in handduken före mig, för jag uppfattade alltid att han hade ett driv om att någon gång få vinna något, ej att bara vara en av dem som innehar rekordet för flest uttåg ur ECL Elite (hihi). Silenttio triggade mig i NHL 14 att bli bättre, och då var jag bättre, men mycket tack vare laget jag hade runt mig.
F-B-I__A-N-D-Y, Jansku23, iHandyyy, Darkki87, xMaick82x, suutu_jo, @Beniittto, @jyrkkis, @indi969, @Bugimir, @PleeMaker, @ICappeI, @FlyerKungen, @jtorro-_-, @l-Furyan-l, @Totalii, @nylanderi, Maqruusi, @Kattenj, @Crisu_rottis, @willekunq, @VesKuLiNe, @Frilander, @xDoumi, Puantso, @iilmarii, @Nassustelija, @Strumpan87, @Tacterz, @MCH_98, @antoniomannen004, @Lehmannens, @affelj96, @SebbeLarsen86, @Hockeyjohannes.
Till sist, de lagkamrater som jag har i dag.
PHDeemus, Dasplund, Kaudo, Bror, Lillebror och Azzez.
Vilken resa?
Jag sa till grabbarna i somras att det inte var något skrik och panik, att det viktiga inte var att utmana om ECL Elite under den första säsongen tillsammans. Det viktiga var att som lag vara en contender till ECL nummer 2 i NHL 23.
Men detta lag slutar aldrig att förvåna mig. Vi genomförde lite olika tester genom året för att hitta den perfekta formationen med den uppsättning vi som lag hade. Vi visste att vi hade ett problem med att vi byggt ett lag med 4st Forwards, med 1st back och 1st målvakt.
Det hela handlade om ”vem bröstar uppgiften” att spela back, och ta den för laget, kontra att faktiskt värva en ny back, och sätta oss i ett problem med 4st fws som vill ha istid.
Laget valde den första varianten.
Och genom SCL tog vi oss med PHDeemus på backen, lagets kanske absolut bästa målskytt på en backposition. PHDeemus var inte sugen, men förslog själv att detta var vad han ville göra för laget. Det är många år sedan som jag spelat med en sådan offensiv back, som ändå löser defensiven galant. Personligen så tror jag att den utväxling som Dempen fått som forward i detta lag det senaste, har kommit ifrån att han lärt sig att spela back, och nu vet hur han ska försvara, men också vad som krävs i försvaret av en ytterforward.
Kaudo testade sen några matcher att spela back, för att sedan få ner Dasplund på backen inför slutspelet.
Här hände någonting med laget, i båda zoner. Offensiven som tidigare varit bra, men ej effektiv, började nu även generera matcher där vi började ösa in mål.
eSHL säsongen vändes från 1 tagen poäng av 21 möjliga, till att hamna i någon form av poängstim både i eSHL och i det parallella ECL Slutspelet.
I ECL tog vi oss hela vägen till en Final. En period med otroligt många matcher under väldigt kort tid. Som också genererade i att vi kunde blanda maxprestationer den ena kvällen till att spela på en väldigt låg nivå kvällen efter. Mental trötthet, och ett tufft matchande blev tillslut vårat fall.
Tohtorit var bra, de slog ändå ut Örebro i sin semifinal, de vann sitt Elite-kval precis som Örebro gjorde. Och det gjorde även Nemesis, våran motståndare från semifinalen.
Någonstans i Game 1 i finalserien av ECL PRO, så var bränslet slut.
Grabbarna var besvikna, givetvis var jag det med. För min del så ville jag att Game 7 skulle vara min absolut sista match på scenen, utefter det beslut som jag tog i Oktober. Oavsett om vi gick upp i Elite, eller hade missat slutspel i Pro, så hade detta varit min sista turnering. Som kapten och som spelare.
Hälsan har som jag beskrivit varit en del av kakan. Spelets utveckling har varit en annan, och jag har också beskrivit min känsla av scenens utveckling med ungdomarnas jargong som en tredje del.
MOTIVATION (Moti)
Jag tror att motivation är min 4e. Jag har förlorat finaler förut, jag har förlorat kvarstfinaler förut i ECL Elite. Då har jag varit förbannad, då har jag krävt att laget skall träna ännu hårdare. Efter den här finalen så kände jag absolut ingenting. Och det kan nog boysen intyga som satt med mig i partyt. Det flög kontroller, det bankades i bord. Och jag pratade bara om att folk skulle vara stolta över insatsen, än är inte världens undergång här. Någonstans här så fattade jag att det var över.
Om du har en hälsa som är skit, du tycker inte längre om spelserien, du äcklas av jargongen och saker som sker i communityn, och du blir inte förbannad när du förlorat en Game 7 i en Final, där du precis förlorat 4000kr och en chans att få spela i finrummet. Då är det lika bra att lämna över stafettpinnen till någon annan.
Känslan var stark i oktober, och den är starkare i dag.
Tanken var inte att spela åttondelsfinalen mot IK Oskarshamn i eSHL, tanken är inte att spela Kvartsfinalen mot Rögle. Men om laget behöver mig för att någon inte kan ta sig online på utsatt tid, då har jag sagt att jag kommer att ställa upp, för jag sitter fortfarande på ett kontrakt till sommaren, och jag är kapten djup intill dess att vi antingen vunnit finalen, eller åkt ur slutspelet. Så om de två vinsterna mot IK Oskarshamn här i måndags i eSHL-slutspelet var mina sista? Jag vet inte. Men om det är så, så är jag ändå stolt över vad dessa 13 år har tagit mig på den här scenen.
5st EM Guld
2st EM Silver
2st SM Silver
ECL All-Time Top 10 – Defenders på Sportgamereran.
Top 3 på Consolehockeyeran.
2st individuella utmärkelser som Europas bästa back.
Som defensiv back, utan händer, som städat andras och mina egna misstag i defensiven under flera år… är det ändå ett okej facit.
Jag har även fått äran att de senaste 4 åren jobba med otroligt många ungdomar.
Fått hjälpa dem in på scenen, och se dem utvecklas, och ta sig vidare till internationella men även svenska lag i ECL Elite på scenen. Det har varit min drivkraft, både i Djurgården, Prima eSport och Leksands IF Esport. Att så fort det uppstått luckor i laget, försöka titta nedåt i communityt, hitta något nytt, istället för att göra som många andra – värva etablerat.
Jag vill tro att jag gjort den svenska communityt en tjänst med detta arbete.
Vi är i dag inte lika långt efter de finska lagen som vi blev när gamla stormakter så som Northern Stars och Unknown försvann från scenen för några år sedan. Vi är inte ikapp, men vi har en förbannad massa bra svenska spelare där ute, somliga som i dag spelar i Europas bästa lag, andra som mycket väl kan ta sig dit inom kort.
Jag minns att jag under NHL 20 fick frågan av en då toppspelare från den svenska communityn, där frågan löd:
- Vilka bra svenska spelare har vi egentligen utanför Färjestad, Vesa Pompa, Växjö Lakers, Djurgården och Hv71?
Jag svarade:
- Hur många som helst. Men ingen av er ger ju dessa spelare en chans.
Sedan dess har vi sett Faze ta sig till hREDS, ett backpar i Ed och Hockeyjohannes briljerar i Växjö, och vi ser svenska lag som slåss om platserna till ECL Elite, och där bakom börjar även PRO-divisionen fyllas på med svenska förmågar i diverse lag.
På samma sätt så ser vi svenska Elite-lag som går runt på samma kärna av spelare som slog igenom i NHL 19, som nu också börjar tappa mark mot de finska topplagen samtidigt som övriga svenska lag närmar sig bakifrån.
Var sak har sin tid, en ”prime” som spelare är inte långvarig om man inte tränar. Den som tränar mest kommer i det långa loppet nå störst framgång. Gamla meriter kan man inte leva allt för länge på. Samma fenomen har vi sett med andra giganter i ECL, där Havu kanske är ett sådant lag.
Till mina lagkamrater i Leksands IF har jag nu sagt – Håll ihop. Det finns ingen stress till ECL Elite. Det finns väldigt få shortcuts till toppen. Lagkemi och relationer, gör otroligt mycket mer på lång sikt än vad en quick-fix gör. Ni är i dag bra tillsammans, går ni ut på scenen som ensamseglare så finns risken att ni kommer att längta tillbaka. Jag själv prövade den rollen när jag gjorde comeback i NHL 16. Det tog mig fram till NHL 20 innan jag spelade min nästa final.
Och då var jag 29 år.
Till alla där ute, tack för att jag fick vara en del av erat liv, och tack för att ni under så många år har varit en del av mitt.
Tack @KenuFör det du gjort med scenen sen det begav sig - fortsätt med det! Tack @SportsGamer, Consolehockey, SWEEASHL och alla fina, snälla, elaka, trasiga, och underbara människor jag stött på genom åren. Även fast jag inte nämnt er här, så riktas detta tack även till er.
Den här Svampen, med den här kontrollen, kommer aldrig mer spela ett EA sports spel för 1000kr. Det är inte värt det längre. Men, jag har haft förbannat kul med er alla när jag nu tittar tillbaka på dessa år. Nu återstår det att se om jag får spela kvartsfinalen mot Rögle, eller om de två vinsterna mot IK Oskarshamn var mitt sista framträdande på den virtuella scenen, som spelare.. 😉
Tack!
Svamp-GG – Out.
.jpeg.58c02da48ad49d5b2b1f37382dc36d33.jpeg)
.thumb.jpeg.e148a56c1ef9115fd60ee41d652d4c76.jpeg)
Bann me instead
.thumb.jpeg.e148a56c1ef9115fd60ee41d652d4c76.jpeg)
